Arsenik och gamla spetsar 25-2
Minns du den gamla amerikanska pjäsen »Arsenik och gamla spetsar« från 1941? Tänk, ibland tror jag att den har sin föregångare i »Fosfor och gammal kål« som utspelade sig i Foss Westergård redan 1860.
I "Arsenik och gamla spetsar" är det två systrar som förgiftar män med arsenik och i »Fosfor och gammal kål« är det två unga drängar som försöker förgifta sin husbonde med fosfor. Det finns således flera likheter mellan i dessa draman, men den stora skillnaden är att den senare utspelade sig i verkliga livet. Men låt mig ta det från början. Först måste jag emellertid nämna något om fosfor. Fosfor är ett grundämne som förekommer i olika former. Den fosfor jag nu talar om är den vita (även kallad gul). Den är mycket giftig och reagerar kraftigt med luftens syre och kan därför självantända. Den kunde handlas under 1800-talet och förvarades i vatten och glasflaskor. Dess konsistens var ostlik och formen var som en mer eller mindre grov stång. Den kunde lätt kapas med kniv. Den vita fosforn har en speciell egenskap.
Den reagerar med luftens syre och kan bli självlysande och avge ett neongrönt ljus. Eftersom fosfor var mycket giftigt blev det ett populärt verktyg för att utrota ohyra med, företrädesvis råttor. I sällsynta fall har även fosterfördrivning utförts med fosfor (med mycket dåliga resultat). Fosfor kunde, till skillnad från arsenik, köpas på apotek. Även om fosfor kunde köpas på apotek och förvaras i hushållen så bestod den vanligaste fosfor förekomsten av tändstickor. Här avses de äldre fosfortändstickorna som senare kom att ersättas av de mer harmlösa säkerhetständstickorna.
Låt mig nu återkomma till dramat »Fosfor och gammal kål«. Till en början förflyttar vi oss till Foss Westergård och året är 1860.Faktum är att året precis har börjat. Det är nyårsdag. På gården bor Lars Andersson och hans hustru Anna. Deras barn är utflugna och bland annat gårdsfolk finns bl.a. en piga och en dräng, men däröver finns även två yngre drängar, Julius Corneliusson, 17 år samt Adrian Andersson, 12 år. Nyårsdagen 1860 inföll på en söndag och husbonden Lars Andersson, som även var kyrkvärd, hade naturligtvis besökt gudstjänsten i Foss kyrka. När han på eftermiddagen åter kom hem fanns endast drängarna Julius och Adrian tiilstädes, De serverade sin husbonde middagsmat vilket bestod av kokt kål som tidigare hade til - lagats, men ännu var varm. Lars var trött och tappade aptiten när han såg den kokta kålen. Istället för att äta gick han till sängs. När han en stund senare vaknade såg han fatet med den kalla kålen fortfarande stå framme. Nej, tänkte han. Kålen får anstå. Han ställde in den kalla kålen i ett skåp och tog sig annan föda. Nästa dag, den 2 januari, kom pigan Maja Ström på besök eftersom hon skulle biträda hustrun Anna med olika husliga sysslor. När aftonen närmade sig, blev kvällsvard anrättad. Lars hustru, Anna, hade värmt upp gårdagens kål och blandat den med ny kål. Allt var uppvärmt i en gryta från vilken maten serverades. Anna serverade och först öste hon upp kål i ett fat som serverades drängen Julius Corneliusson. Det andra fatet fick gossen Adrian Andreasson. Det tredje fatet serverades Maja Ström och det fjärde gick till husbonden Lars Andersson. När hustrun fortsatte med serveringen fick hon plötsligt se att kålen »lyste« i botten på grytan. Hon blev förvånad och överraskad av skenet och tog för givet att det av misstag hamnat tändstickor i grytan. Hon varnade samtliga runt bordet, och uppmanade dem att inte äta av kålen. Lars, som redan hunnit äta flera skedar av kålen, sprang genast upp och försvann in i stugan där han förvarade en tändsticksbunt på kakelugnen.
Han fann dem liggande på sin plats men förstod att någon blandat fosfor i kålen, troligtvis i förgiftningssyfte. Men vem skulle förgiftas och varför, och inte minst, vem var förövaren? Lars var den i middagssällskapet som hade ätit mest. Han blev naturligtvis orolig och blev också sjuk. 1 till 1 1/2 timme efter måltiden började han känna stickningar i kroppen, företrädesvis i underlivet. Han blev övertygad om att det funnits fosfor i kålen. Nu var han tvungen att försöka hitta något botemedel mot förgiftningen. Eftersom det var kväll kunde han inte företa någon resa till apoteket eller söka upp provinsialläkaren. Istället lyckades han, troligtvis med sin hustrus hjälp, få tag i »qvinnomjölk«, dvs modersmjölk. Han förtärde ett par koppar av mjölken och kände sig sedan bättre. Plågorna och stickningarna avtog. Nästa dag, fram på tisdagskvällen, blev Lars sämre. Han fick åter stickningar i underlivet och magplågor. I syfte att framkalla kräkning, intog han några starka portioner av tuggtobak. Detta hade dock ingen omedelbar verkan. Först vid midnatt fick han våldsamma uppkastningar under tre omgångar. Tidigt nästa morgon, (det var då onsdag morgon den 4 januari) reste Lars till Uddevalla och träffade provinsialläkare Åhlström som förskrev något botemedel som Lars hämtade ut på apoteket och intog efter anvisad dosering. Efter förskriven kur blev Lars hälsa återställd med undantag av några svaga stickningar som fanns kvar i underlivet.
Lars funderade mycket på vem den skyldige kunde vara. Hans misstankar föll ganska omgående på drängen Julius och gossen Adrian, men hade de tillgång till fosfor? Nu var det så att husbonden Lars, på kyrkoherde Carlssons begäran, skaffat fosfor och även begagnat en del för utrotande av råttor, som hade sitt tillhåll i orgelverket i Foss kyrka. När han konfronterade dem och framförde sina misstankar mot dem, kom de omgående att erkänna sina tilltag. Lars blev säkerligen mycket förvånad över det otvungna och snabba erkännandet. Nu återstod således endast att kontakta länsman och meddela honom vad som hänt.
Kronolänsman T W Lundbom underrättades om vad som inträffat. Han anlände dagen efter till Stora Foss. Det var då torsdag den 5 januari. Han förhörde sig noggrant om vad som förevarit och ansåg sig slutligen vara nödsakad att häkta Julius Corneliusson såsom misstänkt för mordförsök. Länsman författade även en skrivelse till »Domhavanden och Domare i orten«, dvs häradshövdingen i häradet, där det framgick vad som hänt. Häradshövdingen beslutade att utlysa ett urtima ting och inleda en rättegång emot pojkarna, som blev inlåsta i häradshäktet i avvaktan på rättegången.
Det urtima tinget blev utlyst den 7 januari vid Kvistrum. Domaren och 7 nämndemän var sammankallade. Foss socken var beläget i Tunge härad som vid denna tid hade sitt tingsställe vid Kvistrum. Förutom domare och nämndemän närvarade åklagaren tillika kronolänsman Lundbom, målsäganden Lars Andersson, de tilltalade Julius Corneliusson och Adrian Andreasson samt kallade vittnen. Rättegången inleddes och rätten konstaterade bl.a. »…Julius Corneliusson är af vanlig kroppsstorlek, något groflemmad, men förråder enfald och slöhet i förståndet. Adrian Andreasson deremot, ehuru af liten och klen växt äger godt förstånd, men elakhet och bakslughet...«. I häradsrättens protokoll får vi sedan hela historian förklarad och berättad.
Så här förhöll det sig: »... under tårar och bön om förlåtelse erkänna begge [Adrian och Julius] frivilligt: att de under sista sommaren burit hat till [Lars] för det han bannat och agat dem, samt, för att hämnas, framställt önskningar för hvarandra att kunna bringa honom om lifvet. I sådan afsikt hade de redan under sommaren då [Lars] kokat s.k. flugsvamp och utsatt tagit något häraf samt blandat detta i mjölk, som [Lars] skulle dricka. Då detta likväl icke haft någon verkan, hade de fikat efter ett annat medel; och som de haft sig bekant att fosfor dödade råttor samt att [Lars] innehade fosfor, hade Julius Corneliusson, på Adrian Andreassons inrådan och uppmaning, fredagen den 16 siste December uttagit fosforflaskan ur husbondens skåp samt i fähuset afskurit ett par små bitar af fosforstycket, till omkring 2 ärtor i storlek hvilka bitar de förvarat i en annan mindre, Julius Corneliusson tillhörig flaska, men satt husbondens flaska med det öfriga af fosforn tillbaka i skåpet. Flaskan med den sålunda tillgripne fosforn uti hade de sedermera haft förvarad dels i en sönderslagen butelj i fähuset, dels ock i ett, Julius Corneliusson tillhörigt skrin. Men under de sista dagarna af sistförflutna året hade Julius Corneliusson burit flaskan på sig; och nyårsdagen, då de upphällde kål i ett fat till middagsmat åt husbonden, hade Julius Corneliusson, tillstyrkt och biträdd af Adrian i afsigt att till lif eller hälsa skada [Lars], i denna kål lagt fosforen ... i fatet. Ehuru de tilltalade vetat att den kål, som Måndagsaftonen blef framsatt till mat, varit uppblandad med den förgiftade kålen hade de dock ätit något af kålen; dervid Adrian Andreasson dock endast förtärde ett par skedar, men Julius Corneliusson ätit mera. På fråga huru han vågot detta, yttrar Julius Corneliusson att han trodde det icke var så farligt sedan den giftiga kålen blifvit uppblandad med den andra kålen...«.
Innan vi tar del av domen ska vi först titta lite på dåtidens lagstiftning. Vad riskerade Julius och Adrian? För att få svar på den frågan måste vi öppna lagboken och granska Missgärningsbalkens 17 och 21 kapitel. Där stadgas:
XVII Cap Om förgiörning genom förgift, eller annorledes.
17.1. Hwar som annan med förgift, eller thylikt, upsåteliga förgiör; then skal halshuggas, mannen steglas, och qwinnan i båle brännas. Följer ej död af sådan förgierning; miste äntå lifwet.
17.2. Samma lag ware om then, som å hwarjehanda sätt förgiftar något, hwad thet helst wara kan, i upsåt, at thermed skada någon til lif eller helso. 17.3. Hafwer man tilredt förgift, at någon ther med förgiöra; eller hafwer man warit i samma råd och gierning delachtig : miste ock lifwet. Warder han gripen, innan han gittat fullgiöra sin onda wilja; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen.
XXXI. Cap. Om dråp och annan missgierning af öfwermaga*.
31.1. Dräper öfwermage*, som äldre är än siu åhr, och yngre än femton åhr, någon med wilja; tå bötes af gods hans tretijo daler. Orkar han ej böta; warde med ris agad hemma i huset, eller wid Tings eller Rådstufwu dör, alt som ondskan eller åldren är til. Nu fyller han snart femton åhr, och pröfwes hans ondska och arghet wara större, än emot thes ålder swarar; straffes tå som mogande man. Sker dråpet ej med wilja, doch af grof förseelse; warde tå risad af fader, eller moder, eller om the ej til äro, af nästa fränder; och skal ther någon Lands eller Stadsbetient när wara. */ öfwermaga, öfwermage = minderårig, omyndig Frågan är nu om gossarna kommer att fällas och, om så är fallet, vilket blir straffet? Låt oss ta del av utslaget.
Utslag
Alldenstund, genom de tilltalades frivilliga, af vittnen styrkta, bekännelser upplyst är, att de i afsigt att skada deras husbonde Lars Andersson till lif eller hälsa, den 1 i denna månad blandat fosfor i kål, som de derefter framställt till förtäring af Lars Andersson; fördenskull, oaktadt Lars Andersson, hvilken följande dagen förtärt något af den förgiftade maten och deraf blifvit sjuk, icke ljutit döden eller till sin hälsa, så vidt utredt är, lidit, pröfvar likväl Härads Rätten, i förmågo af 1, 2 och 3 §§ 17 Kap Missgärningsbalken, rättvist döma tilltalade Julius Corneliusson att, för försök till mord, mista lifvet genom halshuggning; hvaremot Adrian Andreasson, såsom underårig, jeml 31 Kap Missgärningsbalken, jemfördt med ofvan åberopade lagrum, icke kan annat straff ådömas, än att af gods hans skall bötas 30 daler med femton Rdr rmt till treskifes; men om han härtill saknar tillgångar skall Adrian Andreasson med ris agad vid Tingsdörren i Åklagarens närvaro jemlikt 25 Kap 5§ Rättegångsbalken warder dock detta Utslag underställdt Kgl Majt och Rikets Kungl Götha HofRätts vidare pröfning. Och de tilltalade förpassas till Länsfängelset.«
Det kan tyckas hårt att döma en 17-åring till döden. Att halshuggas. Lika grymt kan det tyckas vara att döma en 12- årig pojke att slita ris utanför tingshuset dörr. Vi måste dock ha i åtanke är att året var 1860.
Efter att domen fallit, blev Julius Corneliusson transporterad till länshäktet i Göteborg. I fångrullan från 1860 framgår att han blev inskriven den 12 januari. Den yngre Adrian Andreasson blev säkert inlåst någonstans i Foss, – kanske i häradshäktet. De var tvungna att avvakta utslaget från Rikets Kungl Götha HofRätts vidare pröfning. Alla dödsstraff skulle vid den här tiden underställas hovrätten.
I fångrullan från länshäktet i Göteborg kan man läsa om hovrättens utslag. Där finns bl a angivet: »... Kongl Götha HofRätt har genom Utslag af den 28 Mars förklaradt Corneliusson ej kunna för ifrågavarande brott sakfällas, och skulle han ej vidare i häkte qvarhållas. Den 31 Mars frigifven på efterm..«
Adrian Andreasson blev säkerligen även han frisläppt och slapp slita spö utanför tingsdörren. Julius Corneliusson återkom efter frigivningen i mars, tillbaka till Foss, men flyttade redan den 27 april tillbaka till Skee, där han var född. Adrian blev efter frisläppandet skriven på socknen men försvann från kyrkböckerna efter en flytt till Tönsberg 1869.
Rättegångsprotokollet kan du studera i Arkiv Digitals samlingar med aid: v551018.b6150
Bild: Järngryta med innehåll. Kan det vara självlysande kål? (Fotomontage J. Nilsson.)